Den läsande mannen – flirt, fasad eller fördjupning?

På senare tid har man allt oftare sett män sitta med en bok i handen i offentliga miljöer. På kaféer, i parker och på tunnelbanan. En del kallar det en ny sorts flirt. En tyst signal om intellekt och känslighet, ett sätt att verka intressant och tillgänglig utan att säga ett ord.

Fenomenet har fått ett namn: performative reading. Det handlar om att visa upp sitt läsande snarare än bara läsa. På sociala medier finns otaliga bilder och filmer av män som långsamt bläddrar i en roman med ett väl valt omslag, ofta riktat mot kameran. En bok har blivit en accessoar, en del av ett självporträtt.

Men att läsa offentligt behöver inte vara falskt. Att vilja visa sig läsa kan lika gärna vara ett sätt att bryta mot något – mot en norm där män förväntas vara ständigt uppkopplade, produktiva, tillgängliga. I en värld där stillhet ofta förväxlas med passivitet kan boken bli ett sätt att visa något annat: koncentration, fördjupning, närvaro.

Samtidigt är det svårt att bortse från den sociala dimensionen. Kanske ligger det något i idén om den läsande mannen som ett slags ideal, en ny form av attraktivitet. En man som inte bara tränar, presterar och konsumerar, utan sitter still och läser. Han blir ett löfte om lugn och eftertanke i en annars rastlös värld.

Män läser fortfarande mindre skönlitteratur än kvinnor, men just den här trenden kan kanske ändra på det. För även om det ibland handlar om att bli sedd, så måste man ändå öppna boken. I slutändan är det kanske inte motivet som spelar roll, utan själva handlingen – att man faktiskt läser.

Det kan vara så läsningen långsamt återtar sin plats i offentligheten, inte som ett statement, utan som ett stilla sätt att vara.